jag flyttar

jag finns inte längre här, jag bytte namn och nu går jag vidare. 

Här befinner jag mig nu, och om du vill får du skicka ett brev till mig.

lite efter ett par veckor

Jag låtsades, fantiserade, om någonting som i verkligheten aldrig fanns och att du blev en meningslös desperation, som alltid fanns så nära till hands. Kommer du ihåg när vi satt på min halvmysiga balkong? Drack billigt rosé och rökte cigaretter tills ditt paket var slut? Det gör jag. Varje gång jag ser den tomma platsen bredvid mig med morgonkaffet och dagstidningen från gårdagen på balkongen, hugger det lite i mig. Jag vet ju, att ditt nya jobb kräver allt av dig och att detta är något som skulle kunna rädda dig från smutsiga gator och oändliga köer på arbetsförmedlingen. Och den gången på esplanaden då vi verkligen på riktigt sa hejdå, var en chans för mig att börja skapa mig själv (hur klyschigt det nu än låter). Men andras avtryck är starka och jag vet inte om jag ska gå ner för Skaragatan eller vända om ta vägen ner mot hamnindustrin? Jag står i valet och kvalet och denna gången vet jag att byta hårfärg en gång till inte hjälper.

Jag skriver brev till dig då och då. Hoppas att jag ska våga finna mod till att klistra fast ett frimärke på kuverten och lägga dem i postlådan. Jag är rädd bara, rädd för att du ska bli förvånad över hur jag egentligen kände den sommaren. Rädd att du ska förakta mig ännu mer än vad du redan gör. Men kanske är det bäst att låta det vara så, att du då var min räddning över sommaren medan mamma låg på sjukhus. Jag vill ju egentligen att du ska glömma av mig hellre än att du ska känna ett obehag varje gång om jag skulle dyka upp i dina tankar.


(Och du, tack för teet häromdagen. Det var trevligt att få prata med dig igen, efter så lång tid och tre-mils-distans)

ingen mer totalitarism

Jag lämnar en stad där människor enbart tycker synd om sig själva. Nu har jag packat den gamla röda resväskan och jag är på väg. Jag lämnar grått dis och ilskan som ligger som åskmoln över våra gator. Nu ska jag resa bort. Jag vägrar ta emot dina ursäkter, jag har hört dem så många gånger nu. Jag vägrar att känna empati för dig en gång till. Och jag vägrar komma tillbaka. Jag har fått nog och det har även du. Vinka inte av mig på perrongen, ring mig inte mitt i natten och skriv inga fler brev. Nu ska jag upptäcka nya städer, nya gator och jag ska köpa nya skor. 

när någon annan talar

Jag går i svart,

och du kan dra åt helvete. 

Ilska tar över mitt liv.

>human drama

vilja bli oberoende

Jag gick hem i regnet med Future islands i öronen. Samuel Harring sjunger "You look like you wanted home. Far from God, and close to none". Helt ensam stod jag på kyrkogården, skreksjöng, lät ilskan och smärtan släppa taget och jag skrattade. Jag var så nära döden den gången. Jag var levande på riktigt.

You look like you wanted home

Far from God, and close to none

I've been waiting for the sun

To wash away those powdered eyes

And I've been wanting to hear a voice

But not a word from, Madeleine

I've been trying

To get back to you

For some time

Darling, I was simply blind

How the mountains play tricks on our eyes

The sea has saved

The life you made

The white of waves

The truth of waves

I've been waiting for the sun

To wash away those marble eyes

And I've been wanting to hear a voice

But not a word from

You look like you wanted home

And now that I've found you

You're not alone because you know me

And I know you, you know me

And I know you

>Future Islands

ånger igen

Vi kan ju alltid blunda för det och ta stryk på sikt. Det har vi gjort förut. Eller är det lika bra att berätta? Hur som helst kommer jag inte orka stå ut. Dölja allting. Tveka mellan ja och nej, samtidigt som jag vet att så är inte ödet, om man tror på ödet. Det finns för många delade vägar och om jag har otur går jag cirklar. Jävla idiot, tänker jag varje gång det händer och varje gång det händer blir du utsatt för terror. Så jag slutade vattna blommorna i din slitna etta inne i centrum, punkterade ditt däck och raderade mitt nummer i din telefon. Samtidigt brände du julkorten jag fick av dig i julas, klippte av telefonsladden i min hall och spolade ner mina guldfiskar i toaletten. Det är ett krig, men det slutade med att vi låg utmattade i olika kök. Så nu i efterhand, så kan vi glömma att jag frågade vilken av Nils Ferlins dikter som var din favorit och att du svarade och la undan boken och tittade så fint på mig, sådär beundransvärt.

>abstinens

det slutade med raseri

Ska jag våga blotta mig på detta sättet? Jag vet inte.

Det var inte förs efteråt jag insåg vad jag hade gjort. Efter raseriutbrottet inuti mig, efter förvirringen, efter för många rökta cigaretter, jag insåg vad jag egentligen hade gjort. Då jag egentligen kom tillbaka och jag såg mig själv i spegeln med en blodig rakhyvel och blod i handfatet. Energitömd, men lättad. Men det är såhär i efterhand det svider. Bränner på något vis. Ömt. Så mycket som känns. Men ändå känslolös. Det är en konstig blandning av frihet och fångenskap. Varmt och kallt på samma gång. Trots det borde jag vara nollställd men tvärtom, jag är överfull. Jag som vill vara ingenting. Inga intryck, inga utryck. Ingenting alls. 

acceptans och tacksamhet

Så jag andades ut. Insåg att allt egentligen bara fanns i mitt huvud, men jag tvekar ibland. Men så får det vara. Nu är jag trött på att tänka. Trött på att tänka bortom mig själv. Mitt kreativa jag har fastnat, men nu känner jag mig säker på något vis, eller på väg till att känner mig säker i alla fall. Och om det ska vara så får det vara så.

Jag gör listor. Listor som ska få mig tillbaka in igen till positiva livsmönster. Tio punkter som jag inom loppet av sex månader ska ha bockat av. För till mig sa dem att jag behövde struktur, och nu när jag inte har något annat, så hoppas jag att dem har rätt. Och du, tack för tiden jag fick. Det var vänligt av dig. Jag kommer sakna dig, även om våra vägar korsas titt som tätt fortfarande.


>glömska och åska

för en stund bara finnas till

Och jag vet att du brände dig en gång på kokplattan i din slitna lägenhet, brännmärket på underarmen är infekterat. Men envis som du är, vägrar du sätta på plåster eller ens smörja på aloe vera. Men det är upp till dig.

Jag har länge tänk att det finns dem som har det så mycket värre än vad jag har. Men så går inte att tänka. Vi är för olika för det. Det handlar ju egentligen uthållighet och kapacitet. Hur mycket vi kan ta. Hur länge vi orkar stå ut.

Akta dig för elden sa du. Och vi tog avstånd från glöden. Men det är svårt att hålla sig från något som värmer. Hur långt kan vi gå innan vi bränner oss totalt? Ska vi testa? sa jag och jag höll din hand, och vi tog oss närmare värmen och bort från kylan.

jag vet inte, jag vet

Mamma sa ni förstår inte hur bra ni har det när ni går i skolan, men hon har fel. Hon gör inte det jag gör. Hon går inte där jag går. Hon förstår inte det jag förstår. Hennes erfarenheter är inte detsamma som mina. Vi är olika på det viset.

- Så länge du bor hemma...
Jag flyttar snart.

- Men du är aldrig hemma.
Nej, jag vet.

- Varför är du inte glad längre?
Jag vet inte.

Mamma kom in med tårar i ögonen. Hon sa att hon inte tolererade detta mer. Att nu fick jag stå mitt kast. Jag som redan trodde att jag fått göra det. Hon skrek att jag fick be om ursäkt. Jag skrek tillbaka att jag verkligen försöker, att jag gör mitt bästa. Men det går inte. Jag skrek att jag ver ledsen, att det inte var meningen. Jag skrek. Hon skrek. Och mitt mellan våra gälla röster kom tårarna jag länge försökt få fram. Jag sa att hon skulle gå ut, stänga dörren och gå. Och det gjorde hon. Och jag är ett närmare steg att blotta mig totalt framför människor som är närmare döden än jag

>Put the gun on the floor